Tror att jag är lättskrämd
Haft en mycket bra dag med mina små töser, tiden bara flög förbi. Vi bakade farligt goda morotsmuffins och en speciell hjärtformad morotskaka till föräldrarna. Därefter målade vi och gjorde massa annat pyssel. Vid fem tiden tog jag för första gången tåget här, alldeles ensam, in till stan för lite shopping med mig själv. Jag hoppades på en riktigt fräsch och suverän galleria, men sprang ut därifrån illa kvickt igen. Det var en skunkig och brutal dåligt köpcentrum. Hoppade på tåget igen för att fortsätta mitt letande efter affärer som kunde tillfredställa mig. Jag anlände i centrum (tror jag) och efter 1,5 timme i hopp efter att hitta några butiker var jag nära på att ge upp, men som en räddare i nöden kom min nyfunnen vän Anna och fann mig för att klargöra vart allt låg. Affärerna där var heller inget att hurra för, blev smått besviken.... Vart är alla guldklimpar?
Philadelphia har skrämt mig. Har nog aldrig varit så rädd av att gå ensam på gatorna, väldigt mycket läskigt folk och väldigt mycket obehagliga ställen. Jag kände hur jag hade gråten i halsen när jag gick där i min ensamhet och ville vid det tillfället bara hem till trygga Sverige igen, men sen brast det påvägen hem när jag satt i taxin. Det var mörkt, jag visste inte vart jag var och jag hittade inte tåget. Hela staden kändes så skabbig, om det är rätt ord? Är fortfarande lite nedstäm och skakis. Jag kände mig inte trygg för fem öre. Tar väl ett tag att vänja sig vid detta.
Kommentarer
Trackback
