Att bara sitta inlåst i ett hus hela dagarna får en att börja tänka. Tänka på det man egentligen inte ska tänka på när man befinner sig långt hemifrån. Jag försvinner i mina egna tankar, om alla fina minnen och människor som fanns i mitt liv. Det är så märkligt att man måste åka iväg och testa något nytt för att uppskatta det liv man hade i Sverige. Nu har jag helt plötsligt inte den tryggheten, jag har inte mina riktiga vänner här, jag har inte mina familj här, jag har faktiskt ingen här som jag kan luta mig tillbaka på när jag känner mig lite nere eller kan umgås med när jag känner mig lite uttråkad. Dessa tankar får en att länga hem, hem till underbara Sverige. Ändå så vågar jag inte sätta mig på ett plan hem. Jag vill inte vara tjejen som misslyckades och inte försökte tillräckligt mycket. Jag vet att någonstans här i USA finns den rätta familjen, den gömmer sig någonstans där ute. Fast min motivation är så långt bort just nu och känslan att hitta en bra familj känns så hopplöst, men jag ska ändå försöka. Jag ska ge det en andra chans, jag ska ge allt för att det ska fungera. Jag vill hem, men ändå inte.